På promenad med kameran i handen...

Vädret var grått, dimman var grå, det mesta verkade grått på min promenad :), så jag fortsatte på det gråa, färglösa temat även när jag kom hem. 

Det är egentligen ganska kul att ge nya bilder en känsla av att de skulle vara tagna för rätt länge sedan. Tänk vad lätt det är för oss fotografer nuförtiden. Digitalkameran gör att vi kan slösa bilder hur mycket som helst. När vi kommer hem kan vi "framkalla" dem direkt på datorn, slänga de vi inte gillar och spara de andra tills hårdskivan svämmar över...Så finns alla dessa fantastiska bildredigeringsprogram. Bara att dra i lite spakar och trycka på lite knappar och...vips har man en bild som denna. 

Det stora problemet som jag har är bara att när ska man sluta? Ska jag dra liite till? När är tillräckligt? När är för mycket? När valmöjligheterna är många blir också valet svårare. Mycket är ju tycke och smak, vad just jag tycker om men man vill ju att också andra ska tycka om. Så har det egentligen blivit lättare? 

Nej kommer jag fram till efter en stunds filosoferande. Det har blivit lättare att fota om man nöjer sig med att ta en bild med telefonen, sätta in den på ett nätverk och "thats it". Men om man vill göra bra bilder, som står sig i klass med proffsen, så har det inte blivit det. Dels har ribban höjts, i och med att jemene man nuförtiden fotar, dels har man så många valmöjligheter redan i kameran för att inte tala om när man sitter bakom datorn, bara fantasin (om man har nån) sätter gränser. Man kan få timmar att gå bara genom att försöka få en enda bild som man vill ha den, och då väntar 1000 andra i kameran på sin tur...