måndag 19 oktober 2015

Ett veckoslut i oktober på Rosala...

Den här gången kommer jag inte att skriva så mycket om bilderna. De får tala för sig själva. :)










Den här gången fick jag se fåglar som jag inte tidigare stiftat bekantskap med. En av dem var korsnäbben. 






En annan var nötkråkan. Den höll nästan på att flyga in i Gubben när han tog fram telefonen och spelade upp nötkråkans ljud.

Lördag morgon







Talltitan hade bråttom :)

Nötkråkan, inte ett dugg rädd.

Hasse lyser upp stjärnorna :)





För en gångs skull gick Missi-Mosse med på att posera.









onsdag 14 oktober 2015

Tulentaika...

I Prästkulla, ca 12 km från Ekenäs hittar man en trevlig liten tegelbyggnad. Ibland när man kör förbi står det en paketbild på gården, då kan man stanna upp och se efter vad man som gömmer sig innanför de bastanta väggarna och vackert utformade fönstren.

På långt håll kan man höra hammarslagen, och det är inte alltid "husets herre" märker att man kommer in.

Inne i byggnaden är det ofta kallt och rått, en liten eld brinner för arbetet, men inte tillräckligt stor för att värma upp lokalen.

Smeden heter Hans Valmiala, och hans företag Tulentaika. Han berättar att han har bra med kunder och det förstår man när man ser hans yrkesskicklighet.

Många olika verktyg behövs i en smeds arbete. Det är trevligt att se att det finns människor som vågar satsa på äkta hantverk.

Han är alltid lika glad, och tar sig tid att växla några ord när man tittar in i Hans verkstad.

Det finns en del färdiga produkter som han tillverkar och säljer på olika marknader, allt är inte beställningsarbeten. Dessutom säljer han sina produkter i Fiskars och Dragsfjärd.  En gång i året, i slutet av november, brukar han ha öppet i smedjan och då får man köpa olika färdiga produkter. Länge leve handarbetet. :)

måndag 12 oktober 2015



Medan kvicksilvret sakta sjunker...

Många vackra morgnar har vi haft, synd att också höst/vinter tröttheten ger sig till känna. Det är skönt att ha en egen gård att springa ut på, när rimfrosten glittrar i morgonljuset. Fort ut och fort in tillbaka. Sedan kan man njuta av morgonfrukost i lugn och ro, medan datorn laddar upp bilderna.

Före frosten kom, hann jag några svängar ut i svampskogen. I år hittar man nästan inga "vanliga" ätbara svampar, men däremot har jag sett flera underliga sorter som jag aldrig stött på tidigare. Nåja, några vanliga gula kantareller hittade jag, så de räcker till en sås.

Ekenäs fotoklubb hade sin årliga naturbildstävling, och domare var bildkonstnär Riggert Munsterhjelm. Det var mycket givande kväll att få lyssna på hans tankar kring linjer och beskärningar. Vinnarbilden hade tagits på Fagerö i våras.

När jag kom hem från klubbens naturbildstävling, satte en stund vid Facebook. Plötsligt ser jag ett inlägg att man ser ett fint norrsken i Sverige. Jag kollade hastigt upp, hur det ser ut i våra trakter och fick reda på att det var ett mycket kraftigt norrsken på gång. Jag rafsade ihop all min utrustning, men var finns kameran? Oj nej, jag hade glömt den i klubblokalen. Jag störtar iväg dit, neeej....jag har glömt nyckeln hemma. Nå men vi har ju just installerat ett kodskåp, med nyckelförvaring. Koden? Hjälp...provar..fel förstås...provar igen...nej nu skärpning! Jess, fick upp det, in efter kameran och plattan i mattan iväg till närmaste strand. Fumlar med utrustningen, får lust att säga någonting fult, men till sist kan jag börja fota. En kvart hann jag uppleva norrskenet som bäst, sedan började det dö ut...


Väntade nån timme, sedan gav jag upp. Halv elva kröp jag frusen ner i sängen, drog täcket omkring mig och låg och undrade om jag kanske ändå borde gå ut igen. Nej, jag tvingar mig att ligga kvar och till sist somnar jag...följande morgon läser jag hur de som stannat kvar fick uppleva hur norrskenet, levde upp igen åt halv tolv-tiden. Ja så gick det med det, hoppas jag lärt mig något...

Jag hade privilegiet att få vara med och planera en höstfest för våra vänner. Platsen var i en klubblokal i Fiskars, väldigt mysigt ställe, med öppen spis och kakelugn. Kvällen innan var vi och ställde i ordning, så jag passade på att ta lite "mysbilder". När jag kom hem märkte jag att jag glömt att ta bort dubbelexponerings funktionen från kameran.

Konceptet var knytkalas, vi var ca 50 personer, med mat, musikprogram och dans. Enormt lyckat blev det. Så lyckat att vi på stående fot beslöt att göra om det, kanske i vinter när snön yr kring våra knutar och vi behöver muntra upp oss, i väntan på våren.

Jag fick privilegiet att baka en tårta, det var spännande eftersom jag aldrig bakat åt ett så stort gäng tidigare. Men den blev helt okej, ja så pass god nog att jag själv också åt av den. :)

Måndag kväll, en kort promenad vid strandpromenaden. Då tittade plötsligt solen fram mellan molnen. Tack för mig för denna gång. 

söndag 4 oktober 2015

En helt vanlig lördag...

Solen sken och det var skönt i luften, ingen lust att sitta inne, ingen lust att göra något nyttigt. Så vi satte oss i bilen och körde till Svartå slott. Det kändes som balsam för både kropp och själ att promenera runt i slottsparken och vänta på att bryggeriet skulle öppna dörrarna för allmänheten.

Inne i oktober, och näckrosorna blommade för fullt. Vita, och olika sorters rosa. "Bryggan" som man går på för att njuta av dem känns en aningen rank och så gnisslar den, lite disharmoniskt i allt det harmoniska.

Stallet används som konferensutrymme.

Den här söta Karl-Johan svampen hör egentligen inte hit, men fick hänga med på ett hörn för den är fotad under samma dag. Fast och fin i hullet, dock nämndes jag inte plocka den, den var så fin.

Oj vad man som fotograf älskar alla telefon- och elektriska trådar. Haha, trodde ni på det där, nej, de är en förbannelse. När man hittat en vinkel som man vill ta en bild, så vips är där "dekorativa" svarta streck i bilden kors och tvärs.




Svartå slott byggdes under åren 1783-1792 av Magnus Linder II. Herrgården är den största icke kyrkliga träbyggnaden i Finland. Den representerar stilmässigt övergången från rokoko till nyklassicism, medan den fasta inredningen är helt i gustaviansk stil. Svartå upplevde en av sina mest blomstrande perioder under Hjalmar Linder som ägde bruket i början av 1900-talet. Han ägde sammanlagt över 64 000 hektar land och en av Finlands första bilar som han importerade år 1902.
Fridolf Linder lät plantera ett antal för Finland ovanliga exotiska träd från olika delar av världen. Parken ger numera ro för själen med sina vindlande stigar, lusthus, romantiska broar, statyer och unika flytande näckrosspång. Nära parken och slottet finns den gamla bruksmiljön som har sina rötter i järnbrukets första tider under slutet av 1500-talet. Många klassiska hus i gulockra och rödmylla är kvar från dessa tider.

Magnus Linder, som föddes på slottet år 1929 och bodde där sina elva första år under Downton Abbeyliknande förhållanden. År 1940 var han tvungen att lämna slottet då det såldes till Svartå bruk, som i sin tur donerade det till föreningen Norden, som efter några år sålde tillbaka slottet till Svartå bruk. Enligt sonen Filip Linder har många glömt i vilket uselt skick slottet var då hans pappa förverkligade en livslång dröm och köpte tillbaka det år 1985. Efter en hel de del ekonomiska satsningar och hårt arbete blomstrar Svartå slott igen. På området finns bland annat en restaurang, ett hotell, ett museum och arbetarbostäder som nu hyrs ut. Dessutom har slottsträdgården rustats upp. I dag är det Filip Linder tillsammans med sin hustru Christine som driver den framgångsrika verksamheten vid slottet.

Nu ska jag berätta en liten anekdot från min tidiga ungdom; Filip Linder var min klasskamrat i folkskolan, vi började ettan tillsammans i Cygnaeus skolan i Helsingfors. Redan då hade jag svårt att uppfatta namn, och det har minsann inte blivit lättare med åren. I ett halvt år trodde jag att killen hette Fili Blinder, mamma påpekade gång på gång att så kan man inte heta, och en termin senare fick jag medge att hon hade rätt. Filip var mörk och stilig(?), nåja kanske inte i den åldern, men söt i alla fall, och jag svärmade i tysthet för den mörka killen. En teckningstimme skulle vi rita ormar, jag ritade och ritade, då kommer Filip, tittar på min teckning...och säger de magiska orden..."det är det finaste ormhuvud som jag sett ritat". Gissa vem som svävade på lycksalighetens moln. Haha...kanske är det därför ormar fortfarande fascinerar mig.
Nå åren gick och senast som jag såg honom var faktiskt på ett skriftskol-läger, sedan dess har jag inte sett honom, förrän på bild. Tidningarna har ju publicerat artiklar om Svartå slott och honom, de senaste åren. Måste erkänna att han nog har förlorat en hel del av prinsens glans, så som jag mindes honom.

Vad gör man när det mörknar och man inte har stativet tillhands? Jo man börjar leka med långa slutartider och rörelser. Detta ska föreställa några träd i Fiskars, ifall ni inte gissade det redan. Ja, det var en alldeles vanlig lördag, som skänkte mycket nöje. 


Korsholms fotofestival

Söderfjärden är en slätt i Solf - Sundom i ÖsterbottenFinland som ligger ca 10 km söder om Vasa stad. Slätten är belägen i en meteoritkrater. Kratern har en diameter om 6 km och ett maximalt djup om 300 m. Den är fylld med kambrisk sandsten som enbart är synligt i den yttre ringen.

Här samlar många flyttfåglar, tranor, gäss, svanar osv.

Vi hade turen att se en del tranor, men området var stort och de flyttade på sig med jämna mellanrum, så jag råkade inte vara på plats när de stora flockarna var där.

En kväll var vi ut på Söderudden på Replotlandet, solnedgången var fin, men marken var stenig och svår att gå på. Jag lyckades falla och mitt objektiv slog i en sten och gick sönder.

Trots att det inte är något större nöje att försöka balansera på alla dessa stenar, så är det ett så intressant landskap att fota. Vinden var frisk och det var ett nöje att fota när vågorna slog in mot den steniga stranden.

På hemvägen stannade vi vid Björkö, parkerade bilden vid Svedjehamn och promenerade ut till utsiktstornet, Saltkaret, som är ca 20m högt. En fantastiskt utsikt hade vi därifrån, men bilden ovan är fotad i marknivå, när en regnbåge plötsligt tittade fram.

Följande foto-stopp blev vid Lankoski. Gula höstlöv hade fallit och lyste gula i solens sken och glimmade som guld i forsen.

Lankoski

Följande stopp blev vid Onnenkoski lite längre fram, där testade jag fota en del dubbelexponeringar. Det var ett lyckat veckoslut i Vasa, med många nya ideer och infallsvinklar att börja testa och jobba med.