tisdag 25 augusti 2015

När de andra satt på skolbänken, var jag en olydig elev som skolkade. Jag fick nämligen tillfälle att vistas fyra dagar i mitt skärgårdsparadis, tillsammans med min bättre hälft. Vi åkte alltså ut till Rosala på torsdagen, genast när han slutade jobbet. Bilden är från Kasnäs gästhamn som, förutom en massa båtar också hade invaderats av löjor.

På färjan, medan vi satt och njöt att den ljumma sommarvinden, diskuterade vi hur roligt det skulle vara att få se en säl. Och vips medan vi tittar ut över havet, dök det faktiskt upp en som nyfiket tittade på oss. Tyvärr var den så pass långt borta att bilden inte blev bättre än så här.

Fiskgjusen har haft bo nu i många år, på en enslinjetavla strax utanför Långnäs. Även nu satt ena parten på spaning. Boet blir bara större år efter år.

Många njöt av det vackra sommarvädret, från seglare till vattenskotrar.

På kvällen tog vi en liten promenad längs byvägarna, och då satt denna krabat och spärrade vägen för oss. Liten på jorden men stor i orden, nåja men högt spelar de i alla fall :)

Solen gick ner, fiskarna hoppade, allt andades ro och harmoni. En sådan afton som är omöjlig att glömma.

Solnedgången mot Hangö hållet. Blånande vackert med inslag av rosa. Endast sälens huvud saknas, var finns du o säl? Ska vi få se dig i år igen?

Ingen säl den kvällen men en gråhäger, flög nästan ovanför mitt huvud. :)

Fredag - ljuvlig dag, gjord för att ro ut på havet, med picnik korg och simpare. Sagt och gjort. En bild av Klobbviken där vi startade ifrån, mitt på dagen.

Och då plötsligt, dök sälen upp, nyfiket spanande på oss. Jess, jess, jess...du är så fin, så söt, och från och med nu kallas du Klobbvikssälen. :)

Ett litet stycke rodd till och plötsligt simmade denna fuling längs en strand. Vi rodde efter, tills du tröttnade på oss och sökte dig upp på stranden. Fuling? Inte i mitt tycke, jag har alltid fascinerats av ormar. Så länge vi bara hälsar på varandra på hövligt avstånd tycker jag om er, och jag vill er inget illa, lika lite som ni vill mig. :)

Vi rodde och rodde, ända tills vi såg Bengtskär. Vi återupplivade alltså fjolårets dagar, roende runt i skärgården. Vädret var nästan lika vackert, trots att det var en månad senare än fjolårets rodd.

Även i luften var trafiken livlig, kunde inte låta bli att plåta ett flygplan med lång svans, som dök in och ut i molnmassorna.

I solnedgången var vi tillbaka i Klobbviken. En hel skrakfamilj simmade i det avtagande solljuset. Hörde att vissa skrakpar kan adoptera andra andras ungar också. Det verkar nästan som den här familjen har gjort det.

Lördag, start på nytt med roddbåten mitt på dagen. Skarven börjar komma närmare och närmare. Man såg dem överallt, i grupp och ensamma. Lägg märke till fåglarnas egna hällristningar på berget. Ser ganska roligt ut ännu, men efter ett tag är väl hela berget vitt och då ser det inte så roligt ut längre.

Ett örnpar såg vi också, jag fick ingen bra bild på dem tyvärr, de höll sig på långt avstånd från oss. En del observationer har gjorts att örnarna börjat få smak för skarven, men så ser det inte ut i dessa trakter. Men skulle de få det skulle de inte behöva svälta i fösta taget. Dessutom skulle det lite hålla efter skarvkolonierna.

Snabbt rodde vi ut tills de yttre holmarna för att sola och simma. Holmen som vi besökte innan denna, hade vi vår picnik på, och mitt i allt kom en motorbåt och tutade två gånger åt oss. Vi blev fundersamma om det var någon vi kände men kom fram till att så kunde det inte vara. Båten åkte in i nästa vik, vände och kom tillbaks. "Har ni det bra" ropade skepparen. Javisst har vi det, svarade vi glatt tillbaks. "Det är min holme, så jag kan skicka bankgiro på hyran sen" fick vi till svar, så for han vidare. Vi blev så flata så vi kom oss inte för att svara något.
Men det fick mig att tänka på att jag skulle vilja skriva en insändare om allemansrätten. Det tog i alla fall lite av glädjen över dagen från oss, och vi lämnade givetvis stället på samma sätt som det var när vi kom dit. Vi har alltid för avsikt att inte lämna någonting efter oss på de ställen vi tar iland. Så har vi alltid gjort.

Det känns underligt när man står och tittar ut över havet, vänd åt ett håll ser vi Bengtskär och vänd åt andra hållet ser vi Hangö, med vattentorn, kranar och annat. Vår skärgård känns så stor, men är ändå så liten. Samma känsla fick jag i somras när vi åkte till Stockholm från Helsingfors, och såg finska kusten på ena sidan och estniska på andra.

Det var extremt lågt vatten, vilket den svart-vita randen på klipporna vittnar om.

Vår sista landstigning skedde på en lite ö utanför Storholmen. Endast ett litet sund skilde de båda åt. Medan vi står på ena stranden kommer en hjort och tittar på oss på den andra. Den hade nog en kompis med sig också, men den stod mera gömd i gräset.

Solen har gått ner och vi börjar ro den sista sträckan tillbaks till Klobbviken i halvmånens sken.

Då plötsligt är vår s.k. Klobbviksäl där igen. Ett lade jag märke till, att den inte tycker om blixtljus. Det var såpass mörkt att jag tänkte att jag provar använda kamerans blixt, men med ett hurja plask dök den.

Vi lekte kurragömma en stund med den, eller rättare sagt så den lekte med oss. Vi visste aldrig var den skulle dyka upp men den hade garanterat koll på oss. Tyvärr fick jag skruva upp ISO så mycket på kameran att bilderna blev väldigt brusiga. Men naturupplevelsen hade vi i alla fall. :)

Månen blev klarare, natten smög sig på och vi var iland efter över 9 timmars skärgårdsrodd. Gubben räknade ut att vi rott ca 20 km på två dagar, av vilka jag rodde max två. Följande dag var det dags att tacka för oss och åka tillbaks. Nämnas kan att vi såg en säl från färjan, strax utanför Kasnäs också på hemvägen. Jag skulle vilja studera de söta sälarna lite mera och lite längre någon gång.