söndag 4 oktober 2015

En helt vanlig lördag...

Solen sken och det var skönt i luften, ingen lust att sitta inne, ingen lust att göra något nyttigt. Så vi satte oss i bilen och körde till Svartå slott. Det kändes som balsam för både kropp och själ att promenera runt i slottsparken och vänta på att bryggeriet skulle öppna dörrarna för allmänheten.

Inne i oktober, och näckrosorna blommade för fullt. Vita, och olika sorters rosa. "Bryggan" som man går på för att njuta av dem känns en aningen rank och så gnisslar den, lite disharmoniskt i allt det harmoniska.

Stallet används som konferensutrymme.

Den här söta Karl-Johan svampen hör egentligen inte hit, men fick hänga med på ett hörn för den är fotad under samma dag. Fast och fin i hullet, dock nämndes jag inte plocka den, den var så fin.

Oj vad man som fotograf älskar alla telefon- och elektriska trådar. Haha, trodde ni på det där, nej, de är en förbannelse. När man hittat en vinkel som man vill ta en bild, så vips är där "dekorativa" svarta streck i bilden kors och tvärs.




Svartå slott byggdes under åren 1783-1792 av Magnus Linder II. Herrgården är den största icke kyrkliga träbyggnaden i Finland. Den representerar stilmässigt övergången från rokoko till nyklassicism, medan den fasta inredningen är helt i gustaviansk stil. Svartå upplevde en av sina mest blomstrande perioder under Hjalmar Linder som ägde bruket i början av 1900-talet. Han ägde sammanlagt över 64 000 hektar land och en av Finlands första bilar som han importerade år 1902.
Fridolf Linder lät plantera ett antal för Finland ovanliga exotiska träd från olika delar av världen. Parken ger numera ro för själen med sina vindlande stigar, lusthus, romantiska broar, statyer och unika flytande näckrosspång. Nära parken och slottet finns den gamla bruksmiljön som har sina rötter i järnbrukets första tider under slutet av 1500-talet. Många klassiska hus i gulockra och rödmylla är kvar från dessa tider.

Magnus Linder, som föddes på slottet år 1929 och bodde där sina elva första år under Downton Abbeyliknande förhållanden. År 1940 var han tvungen att lämna slottet då det såldes till Svartå bruk, som i sin tur donerade det till föreningen Norden, som efter några år sålde tillbaka slottet till Svartå bruk. Enligt sonen Filip Linder har många glömt i vilket uselt skick slottet var då hans pappa förverkligade en livslång dröm och köpte tillbaka det år 1985. Efter en hel de del ekonomiska satsningar och hårt arbete blomstrar Svartå slott igen. På området finns bland annat en restaurang, ett hotell, ett museum och arbetarbostäder som nu hyrs ut. Dessutom har slottsträdgården rustats upp. I dag är det Filip Linder tillsammans med sin hustru Christine som driver den framgångsrika verksamheten vid slottet.

Nu ska jag berätta en liten anekdot från min tidiga ungdom; Filip Linder var min klasskamrat i folkskolan, vi började ettan tillsammans i Cygnaeus skolan i Helsingfors. Redan då hade jag svårt att uppfatta namn, och det har minsann inte blivit lättare med åren. I ett halvt år trodde jag att killen hette Fili Blinder, mamma påpekade gång på gång att så kan man inte heta, och en termin senare fick jag medge att hon hade rätt. Filip var mörk och stilig(?), nåja kanske inte i den åldern, men söt i alla fall, och jag svärmade i tysthet för den mörka killen. En teckningstimme skulle vi rita ormar, jag ritade och ritade, då kommer Filip, tittar på min teckning...och säger de magiska orden..."det är det finaste ormhuvud som jag sett ritat". Gissa vem som svävade på lycksalighetens moln. Haha...kanske är det därför ormar fortfarande fascinerar mig.
Nå åren gick och senast som jag såg honom var faktiskt på ett skriftskol-läger, sedan dess har jag inte sett honom, förrän på bild. Tidningarna har ju publicerat artiklar om Svartå slott och honom, de senaste åren. Måste erkänna att han nog har förlorat en hel del av prinsens glans, så som jag mindes honom.

Vad gör man när det mörknar och man inte har stativet tillhands? Jo man börjar leka med långa slutartider och rörelser. Detta ska föreställa några träd i Fiskars, ifall ni inte gissade det redan. Ja, det var en alldeles vanlig lördag, som skänkte mycket nöje.